"Oj vad det prasslar i mattes ficka"

I eftermiddags packade jag in hundarna i bilen och rullade de fem kilometrarna ned till Runtorp. Det tjänade två syften.

1. Genom att utnyttja guldfisk-faktorn hos hundarna kommer de att vara tysta och snälla i kväll. "Vi åkte i bilen, alltså måste vi ha upplevt något spännande, oj vad trötta vi är".

2. Jag fick klappa på Cillas nya häst Crazy och hennes gamla häst Walle. Walle är min favvohäst alla kategorier. Han kanske får flytta hit till Friskamålen framåt vårkanten. Om Cilla nu inte ångrar sig. Nåväl. Vi får se.

*****
I morse när vi vaknade var det 16 grader i köket. När vi kom hem från barnmorskan var det nere på 15-någonting. Nu är det efter ivrigt eldande 19. Jag satsar på 25 innan jag går och kinesar.

Retrievrar + människobajs = usch

Igår gick vi runt granngården Smedmålen. Det gick bra tills vi kom fram till toppstugan, en sommarstuga som ligger kanske fem hundra meter från Friskamålen. Vid den hade skogsarbetare röjjt i skogen och lika säkert som att björnen skiter i skogen så gör skogsarbetaren också det. Och tyvärr är det återigen lika säkert att Alfons och Snoddas hittar bajset och rullar sig.

Alltså fick jag tappert ta mig hemåt med mina plus 21 kilo och starta upp ett mindre hundspa. Första anhalt – avspolning utanför stallet, därefter shamponering och frottering. Killarna tyckte inte alls att det var lika kul som att rulla sig i bajset.